Läge för strejk på Volvo

Förra veckans stormöte på Volvos lastbilsfabrik i Göteborg är ett glädjande tecken. När det är dags att gå vidare måste frågan om strejk upp på bordet.

2011-11-07

Förra veckans stormöte på Volvos lastbilsfabrik i Göteborg är ett glädjande tecken. När krisen slog till 2008 blev reaktionen chock och tystnad. Nu är läget annorlunda. Företagets besked om att göra sig av med 250 anställda på Tuvefabriken, 500 totalt i landet, möttes med mangrann uppslutning på de fackliga gruppstyrelsernas protestmöte.

AB Volvos agerande är en provokation. Vinsten för årets tredje kvartal landade på 5,8 miljarder kronor, den totala vinsten de gångna tolv månaderna blir därmed svindlande 23,5 miljarder kronor. Allt prat om att det saknas pengar i krisen är bluff. Två dagars vinst skulle räcka till lön plus arbetsgivaravgifter under ett helt år för de 500 som Volvo vill kasta ut.

Frågan är enkel: ska vinsterna gå till att ytterligare berika de aktieägare och direktörer som redan skott sig allt för mycket eller till att rädda jobb och försörjning åt de som arbetat ihop vinsterna. Så står frågan på Volvo och så står frågan på de flesta industriarbetsplatser i Sverige.

Situationen på Volvo är inte unik. Den ger tvärtom en bild av dagens Sverige. Tidningen Dagens Arbete har räknat ut att på tio år har vinsten per anställd i de 20 största industriföretagen ökat med 118 procent. Så sent som i april i år meddelade Tidningarnas Telegrambyrå att ”börsbolagens vinster har aldrig tidigare nått så högt som under första kvartalet i år”.

Ett halvår senare är dessa hundratals miljarder i vinstpengar som borttrollade. Inför en vikande konjunktur meddelar samma bolag att man planerar för massavskedanden. Över hälften av börsens storbolag flaggar för minskad produktion eller andra krisåtgärder.

Visst är det absurt. De människor som arbetat ihop hundratals miljarder kronor i vinster ska nu sparkas ut i arbetslöshet. Framför allt alla de som tvingas arbeta under osäkra arbetsförhållanden.

Beskedet från Volvoarbetarna är viktigt. De accepterar inte företagens försök att dela upp arbetare i ett a-lag och ett b-lag. Ett a-lag som genom sin priviligierade ställning ska känna sig lojala och tacksamma mot arbetsgivarna. Ett b-lag som tas in vid behov och kastas ut när företagen inte finner det lönsamt att ha kvar dem.

Anställda med s k fasta jobb och de med osäkra anställningar måste hålla ihop för allas rätt till jobb och försörjning. Det enda ”vi” och ”dom” som finns är ”vi anställda” mot ”dom direktörer och ägare”.

All heder till arbetarna och fackgrupperna på Volvo som inte viker en tum från denna grundläggande ståndpunkt.

Vad händer nu då? Att samla till fackliga stormöten är bra och den mangranna uppslutningen ger råg i ryggen. Men det kan inte stanna här. Erfarenheten från 2009, då det också samlades till stormöte på Tuvefabriken, är att enbart stormöten inte räcker för att rädda jobben. Nu gäller det att sätta handling bakom orden.

Volvoarbetarna måste tala till företaget på det enda språk som de verkar begripa, detta språk heter pengar. Det gäller att göra det dyrare för företaget att göra sig av med visstidsanställda arbetskamrater än att behålla dem. Om inte alla får behålla jobben, så tänker ingen jobba, då blir det strejk.

Kommunisternas partiförening på Volvo ger samma dag som denna tidning når läsarna ut ett flygblad som pekar på det gyllene läget för att strejka. Det gällande kollektivavtalet löper ut den sista november, därmed råder ingen fredsplikt från den 1 december. Om IF Metall menar allvar med att försvara metallarbetarnas jobb är det bara att vänta med att skriva under ett nytt avtal och ge fackföreningen på Volvo fria händer att strejka för jobben.

Kravet till företaget måste vara: Dra innan 1 december tillbaka beslutet att beröva 500 Volvoarbetare jobben, annars lägger samtliga arbetare ner sina verktyg. Då får direktörerna och aktieägarna se vilka som skapar värdena och var den verkliga makten finns.