Gudmundsson i glashuset

Tisdag 17 augusti publicerade Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson en krönika som till häften bestod av ett angrepp på Kommunistiska Partiet – med anledning av en artikel om homosexualitet, publicerad i vår tidskrift Klasskampen 1973. Partiordföranden Anders Carlsson begärde omedelbart att få nedanstående genmäle publicerat, men utan framgång. Enligt Gudmundson har politiska partier ingen generell replikrätt till det som skrivs på Svenska Dagbladets ledarsida, vilket i Kommunistiska Partiets fall innebär ingen replik rätt alls, vilket vi vet av erfarenhet. Vi publicerar därför genmälet här.

2010-08-19

I Svenska Dagbladet (17/8) anför Per Gudmundson Kommunistiska Partiet som bevis för att ”snart sagt alla rättighetsrörelser härrör ur borgerliga salonger”. Bevismaterialet utgörs av en artikel om homosexualitet i vår tidskrift Klasskampen, publicerad för 37 år sedan.

Brännvinsadvokatyren stinker gammal fylla. Från en tid då Socialstyrelsen ännu stämplade homosexualitet som en psykisk sjukdom gräver Gudmundsson fram en udda vänsterfjäder att bygga en historierevisionistisk höna av.

Vi beklagar djupt den där artikeln och har så gjort i årtionden. Den representerar inte vår människosyn, som framhåller alla människors lika värde. Vi är inga anarkofeminister och då rakt inga heterohatare, men vi hävdar den homosexuella kärleken som lika mycket värd som den heterosexuella. Därför är Kommunistiska Partiet för en könsneutral äktenskapslagstiftning och vi avvisar all diskriminering av homosexuella och andra sexuella minoriteter.

Detta hade Gudmundsson lätt kunnat konstatera genom att läsa Proletären. Men sanningen intresserar honom inte, bara möjligheten att använda en 37 år gammal artikel till att bygga en historierevisionistisk höna.

För så är det. Gudmundssons tes om det borgerliga salongen som de sociala rättigheternas historiska hemvist är historierevisionism så grov att det är svårt att ta tesmakaren på allvar. Hur med den allmänna rösträtten, som högern bekämpade med näbbar och klor ända fram till hösten 1918, då hotet om revolutionen tvingade riksdagsgruppen att motvilligt rösta ja – med grämelse, som Ernst Trygger uttryckte det? Hur med den kvinnliga rösträtten, som höger röstade nej till 1919? Hur med alla de sociala rättigheter som högern med bulldogens idoghet röstat nej till de senaste hundra åren? Hur med rätten till fri abort, som Moderaterna röstade nej till 1974?

Sanningen är att den borgerliga salongen stängde dörren till de sociala rättigheterna redan på 1800-talet, så snart borgerligheten gjort upp med den feodala aristokratin och istället hade att värna sin egen ställning mot arbetarklassens anspråk.

Men låt oss inte gå över ån efter vatten. Det var homosexualitet det handlade om, varvid Gudmundsson gör stor sak av en gammal artikel i en liten vänstertidskrift som Klasskampen. Men var inte så blygsam, Per Gudmundsson! Den borgerliga salong du tillber har ju gjort oförglömliga insatser på denna arena efter 1973. Som när den moderata riksdagsgruppen 1994 röstade nej till partnerskapslagen för homosexuella. Eller som när moderaterna i EU-parlamentet 1998 röstade nej till att erkänna de homosexuellas rättigheter inom EU.

Den borgerliga salongen är ett glashus. Per Gudmundsson borde veta bättre än att kasta sten i en sådan anläggning.

Anders Carlsson, ordförande för Kommunistiska Partiet